Bengt Mauritzson

I dag torsdag har jag tvingats uppleva ännu en begravning. I min ålder är de ganska flitigt förekommande, vilket naturligtvis innebär att gruppen släkt och vänner successivt krymper. Ja, bland de äldre, men det föds ju nya individer som tar vid där andra slutar och vi har ju vår frihet att skaffa nya vänner...
Jag ska rätta mig på en viktig punkt. Jag var inte på begravning, jag var på begravningsakt. Mannen som hade levt färdigt, blev nästan 85. Han var nöjd nu, nu ville han sova, berättade sonen och just då bröt solen fram bakom för årstiden ovanligt bulliga, vita moln.
Eftersom detta var en borgerlig minnesakt slapp vi se spaden skyffla jord, istället fick blommor symbolisera den korta kretsgången - födelsen - livet och döden.
Så är det och vi avgör själva vad vi vill med livet.
Mannen som nu hade levt färdigt, Börje nästan 85, hade valt yrket sjöofficer och blev det troget i hela sitt verksamma liv, men han hade ett annat, minst lika innehållsrikt liv - att bruka sin jord. Att så, plantera och skörda. Det är också ett liv med stor mening. Då kan man väl nästan påstå att Börje haft två liv. Eller tre, fyra kanske fem liv. Han hade ju även andra intressen som i dag, just när solen tittade fram, blev till rika och roliga minnen som vi nu bär med oss.
Ja, solen sken en stund i eftermiddag och jag hittade en björk på min vandring för att ensam med naturen summera vad just denna dag, i mitt liv, har inneburit.
Björken har, som du ser ovan, valt ett annorlunda sätt att leva. Den har vuxit och växer fortfarande bara en bit ovan vattenytan. Ett härligt sätt att leva och blir för oss, tack vare detta, en njutbar upplevelse.
Visst är livet fint - men det kräver sol!