I köttkvarnen
Jag har besökt en gårdsbutik. En liten gårdsbutik, på en liten ort mitt i Blekinge.
Naturligtvis har den vita väggar. Högt i tak men aj vad smalt och trångt!
Ja, det blev trångt när byns alla (tror jag) invånare kom till den här gårdsbutiken på en och samma gång.
Kön började ute på gatan - så att bara ta sig in i butiken för att slita till sig en nummerlapp var som en brottningsmatch med idel tungviktare som deltagare.
Nummerlapparna, som man naturligtvis måste ha, för att över huvud taget få handla, ja, dom hängde inte vid dörren utan mitt i den lånmgsmala lokalen.
Jag skruvade mig sakta framåt mot den hägrande nummerlappen med en hastighet som bara kan jämföras med den borr som försöker göra en tunnel av Hallandsåsen.
Jag satt ordentligt fast mellan en grovhuggen man med bister min och en lika bred men betydligt vassare dam. Men skruven lyckades och jag tog ett fast grepp om nummerlappen.
En titt på lappen å en blick på nummergivaren högt upp på väggen gjorde klart att jag hade 50 kött- och fläskälskande bybor framför mig i butiken.
I den här butiken finns det inte plats för ånger. Har du väl kommit in kommer du inte ut, ja, inte utan hackekorv, revben eller en sylta i din hand.
Dom riktigt rutinerade i kön handlade stora korgar med fläsk och kött som på olika sätt hade behandlats.
Ja, det fanns kunder som tom. använde sig av rullatorer för att på dom lasta stora berg av allehandla köttprodukter.
När en och en halv timmas väntan var ett faktum, ja, då hade såväl vänster som höger ben domnat bort och en begynnande kramp tog sig sakta men metodiskt upp mot ryggslutet för att stanna till i nacken.
Det var då den glada och gemytlige ägaren till gårdsbutiken kom med en låda chocklad.
Han bjöd oss alla att ta en pralin, men va fan, ben, rygg och armar förlamade, då tackar man försiktigt nej tack.
Det var då en äldre dam med dimmig blick knackade mig lite försiktigt på vänstra axeln och frågade om jag ville ha en bättre placering i kön.
Med den lappen i handen vann jag en dryg halvtimme och jag skall aldrig glömma den svettiga damen
som bara hade två nummer kvar till sin "högsta vinst".
Å jag som hela tiden har litat på att kvällstidningarna har talat sanning när dom förkunnat att svenska folket nu bara äter grönsaker.
Stämmer deras uppgifter, ja, då är gårdsbutiken i det lilla blekingska samhället landets enda undantag. Å det kan kanske också förklara varför landets halva befolkning var just där - just då.
Jag älskar revben och skinka å tänk att på köpet få en upplevelse av Sovjet på tidigt 60-tal. Det såg ut så då när några köttbitar släpades in i en butik som skulle påminna om en charkuteriaffär.
God Jul!
Naturligtvis har den vita väggar. Högt i tak men aj vad smalt och trångt!
Ja, det blev trångt när byns alla (tror jag) invånare kom till den här gårdsbutiken på en och samma gång.
Kön började ute på gatan - så att bara ta sig in i butiken för att slita till sig en nummerlapp var som en brottningsmatch med idel tungviktare som deltagare.
Nummerlapparna, som man naturligtvis måste ha, för att över huvud taget få handla, ja, dom hängde inte vid dörren utan mitt i den lånmgsmala lokalen.
Jag skruvade mig sakta framåt mot den hägrande nummerlappen med en hastighet som bara kan jämföras med den borr som försöker göra en tunnel av Hallandsåsen.
Jag satt ordentligt fast mellan en grovhuggen man med bister min och en lika bred men betydligt vassare dam. Men skruven lyckades och jag tog ett fast grepp om nummerlappen.
En titt på lappen å en blick på nummergivaren högt upp på väggen gjorde klart att jag hade 50 kött- och fläskälskande bybor framför mig i butiken.
I den här butiken finns det inte plats för ånger. Har du väl kommit in kommer du inte ut, ja, inte utan hackekorv, revben eller en sylta i din hand.
Dom riktigt rutinerade i kön handlade stora korgar med fläsk och kött som på olika sätt hade behandlats.
Ja, det fanns kunder som tom. använde sig av rullatorer för att på dom lasta stora berg av allehandla köttprodukter.
När en och en halv timmas väntan var ett faktum, ja, då hade såväl vänster som höger ben domnat bort och en begynnande kramp tog sig sakta men metodiskt upp mot ryggslutet för att stanna till i nacken.
Det var då den glada och gemytlige ägaren till gårdsbutiken kom med en låda chocklad.
Han bjöd oss alla att ta en pralin, men va fan, ben, rygg och armar förlamade, då tackar man försiktigt nej tack.
Det var då en äldre dam med dimmig blick knackade mig lite försiktigt på vänstra axeln och frågade om jag ville ha en bättre placering i kön.
Med den lappen i handen vann jag en dryg halvtimme och jag skall aldrig glömma den svettiga damen
som bara hade två nummer kvar till sin "högsta vinst".
Å jag som hela tiden har litat på att kvällstidningarna har talat sanning när dom förkunnat att svenska folket nu bara äter grönsaker.
Stämmer deras uppgifter, ja, då är gårdsbutiken i det lilla blekingska samhället landets enda undantag. Å det kan kanske också förklara varför landets halva befolkning var just där - just då.
Jag älskar revben och skinka å tänk att på köpet få en upplevelse av Sovjet på tidigt 60-tal. Det såg ut så då när några köttbitar släpades in i en butik som skulle påminna om en charkuteriaffär.
God Jul!
Kommentarer
Trackback