Anonym
Vad är vi rädda för? Vem är det som skräms? Varför vågar allt färre ifrågasätta och säga ifrån när det finns skäl att just slå näven i bordet, eller som det numera heter: sätta ner foten.Jag läste i dag (måndag 16.4.07) en nyhetsartikel på ronnebysidan i BLT.
Rubriken löd: "84-åring låg med en bruten fot i tre dygn"
Av artikeln framgick att tillkallad ambulanspersonal hade vägrat att transportera honom till sjukhus för vård.
Nu har anhöriga till mannen anmält det hela till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd.
Den anhöriga säger till BLT: "Är det bara den som orkar kräva och bråka som ska få sjukvård, undrar Ingrid, som egentligen heter något annat"
Vad är egentligen den anhörige/a rädd för? Vad tror han eller hon ska kunna hända om det rätta namnet skulle publiceras.
Nu tvingas jag istället fundera på om det är en nära anhörig till journalisten som har berättat om fallet eller om det möjligen är något annat skumt som ligger bakom den helt onödiga anonymiteten.
Men det här är ingen isolerad företeelse. Detta med att inte våga uttala sig offentligt breder nämligen ut sig med rekordfart.
En mycket farlig utveckling, vilket enbart gynnar dom som bär skuld till att fel begås. Felaktiga handlingar kan alltid vi människor begå, men slapphet och likgiltighet ska fram i ljuset!
Se på "fallet Louise" i Vetlanda. Där trodde utpekade tjänstemän att det räckte med att be om förlåtelse.
Sluta med anonymiteten. Stå för era åsikter. Först då kan vi få ett samhälle värt att satsa på.
Bakom skymda ansikten och påhittad anonymitét kan vi hitta på precis vad som helst, men då urartar också samhällsdebatten.
Sagt i ett allt grönare Johannishus måndagen den 16 april 07.
Kommentarer
Trackback